Aldrig blir man nöjd

Jag har större delen av mitt liv haft några trivsel-kilon, inte så jättemånga kanske, men ändå tillräckligt för att man inte ska känna sig nöjd. Någonstans har jag hört att om man tar sin längd i centimeter så ska man väga runt minus 110 från det. Så jag som är 175 cm lång ska väga 65, sen får man ju tycka vad man vill om det där såklart, men för min del stämmer det. Har vägt upp till 75 kg (utan att vara gravid alltså) och då var jag verkligen inte nöjd.

Minns att jag var jättesmal en sommar, men sen gick jag upp igen. Sen blev jag gravid och även fast jag inte ville inse det själv var jag ganska stor ja... Inte om magen, utan överallt annars. Om jag stod med armarna utmed kroppen täckte överarmarna "revbenen" liksom. Hade nog kvar gravidkilona ganska länge, när charlie var runt nio månader började jag väl gå ned.

Nu i sommar har jag gått ned ännu mer, mest beroende på stressen o allt antar jag :P gick ned till 60 som ändå varit ett "mål" för mig. Jag har aldrig svält mig, bantat eller något sånt, men någonstans har jag hoppats att en dag väga 60 kg liksom. Vad händer då?

Jo jag ser mig i spegeln och inser att jag är inte nöjd nu heller. Det känns som att det enda som skiljer min kropp från en 13-årings är höfterna. Visst, magen är platt o grejjer, men va fan det är ju resten av kroppen med! Nej jag är fortfarande inte nöjd, såklart. Jag är en typisk "tonårstjej" i tanken (ja jag vet att jag inte varit tonåring på ett par år) som aldrig kommer vara nöjd. Men nu börjar kampen om att älska min kropp varesig jag väger 60 eller 120. Okej, 120 vill jag verkligen inte! Jag älskar redan min "insida" äntligen, då är det nu dags för utsidan :D

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0