Svarttusch

Jag ska inte ljuga, det är inte helt frid och fröjd. Saknar min Charlie så jag håller på att gå i sönder. Det längsta jag varit utan honom innan är fem eller sex dagar. Då var jag till polen och hade FULLT upp. Ingen tid att tänka, ingen tid att sakna. Men nu har jag det och det är jobbigt. Han har varit borta sen förra lördagen och han vill inte prata i telefonen. Det känns tomt. Jag är så mycket mer än bara en mamma det vet jag, men det är otroligt jobbigt att inte kunna vara hos honom nu. Inte kunna sno en puss på kinden, känna hans doft. Inte höra honom säga "mammaaa" på det sättet bara han gör. Han säger det aldrig som ett påstående utan som en fråga, ungefär som "mammaaaa, får jag göra så?". Nu kommer de första tårarna på en månad.

Då är det åtminstonde skönt att veta att han har det bra. Han kunde inte ha en bättre pappa, jag vet att han får sina behov tillgodosedda. Jag vet att han får kilovis med kärlek varje dag. Men samtidigt vill jag vara där nu, hos min plutt. Killen som snodde mitt hjärta dagen jag fick reda på att han växte i min mage, killen jag älskar av hela mitt hjärta. NU är det jobbigt, men jag vet att jag kunde ha det värre. Det hade varit jobbigt om jag inte litade på P, men det gör jag. Men det gör ont, det gör det. Nedräkningen har börjat, på onsdag eller torsdag är han här igen. Då ska jag krama och pussa honom, leka med honom, då finns inget förutom han och jag. Ingen tv, ingen dator och ingen telefon.