...
Än en gång, jag trivs så jävla bra här. Går utanför dörren och det första man möts av är att barnen ritat med asfaltskritor på gården. Så sött! <3 Det här är MITT hem! Äntligen har jag ett! Och här är det jag som bestämmer. Vill jag samla ihop till ett diskberg och ta det var tredje dag så klagar ingen. Okej, så gör jag inte. Och skulle jag göra det skulle det ändå inte bli så mkt disk för tillfället ;) Charlie är ju inte hemma så då blir det inte så mycket disk. Sen äter jag ganska ofta hos grannen av någon anledning :O
Nej men jag trivs verkligen här. Det är underbart att känna så. Det kanske är elakt vad vet jag, men jag måste just nu fokusera på två personer, Charlie och mig. Charlie kommer alltid få sina behov tillgodosedda, men när jag inte måste fokusera på honom så kommer jag faktiskt sätta mig själv före alla andra vid många tillfällen. Det har jag inte gjort på många år.
Jag är en annan person nu, det känner jag också. Antagligen är jag mig själv. Och jag trivs. Jag ljuger inte heller, det är så här jag känner. Jag lovar att höra av mig om jag blir ledsen, men just nu är jag inte det.
Kommentarer
Trackback
