Det går bra nu...
Ja nu går det bra. Jag känner mig hemma och jag är tillfreds. Okej, det är jobbigt att vara utan Charlie, men han behöver ju sin pappa också! Imorgon åker dem till Norrland så jag var förbi och sa hej då till min lillprins Bus.
Men allt känns bra för tillfället. Det har gått snabbt, men det är skönt det med. Jag hann nog bearbeta mer än jag trodde på Orrholmen för det känns inte konstigt. Det är tomt att alltid sova själv, men är det ett skäl att stanna kvar? Jag tror jag är mer öppen här än jag borde, men livet känns bra nu. Bitarna har fallit på plats. Jag har varit någon annan så länge att det är skönt att vara mig.
Men jag hade inte klarat det utan mina vänner och min familj. Tyvärr har jag "glömt bort" allt för många vänner och det är synd. Några har valt bort mig också, men då är det så. Då var det inte en vän från början. Hellre få vänner som är riktigt nära än många avlägsna.
Självklart finns det fler vänner som ställt upp men de som jag vill tacka mest är Anna, Sanna och Pernilla. Jag kanske aldrig behöver prata, för sånt gör jag inte, men ni finns när jag behöver sällskap. Ännu bättre, ni finns inte bara när jag vill, jag finns när ni vill.
Men jag känner mig nöjd nu, nöjd med livet. Självklart önskar jag att det gått bra mellan mig och P, men nu gjorde det inte det och då är det bra att jag är nöjd med det som är.
Men jag saknar min lilla Charlie som skriker "atten! Ned!" vid fel tillfällen. Min lilla Charlie som ger mig pussar och kramar.
Men allt känns bra för tillfället. Det har gått snabbt, men det är skönt det med. Jag hann nog bearbeta mer än jag trodde på Orrholmen för det känns inte konstigt. Det är tomt att alltid sova själv, men är det ett skäl att stanna kvar? Jag tror jag är mer öppen här än jag borde, men livet känns bra nu. Bitarna har fallit på plats. Jag har varit någon annan så länge att det är skönt att vara mig.
Men jag hade inte klarat det utan mina vänner och min familj. Tyvärr har jag "glömt bort" allt för många vänner och det är synd. Några har valt bort mig också, men då är det så. Då var det inte en vän från början. Hellre få vänner som är riktigt nära än många avlägsna.
Självklart finns det fler vänner som ställt upp men de som jag vill tacka mest är Anna, Sanna och Pernilla. Jag kanske aldrig behöver prata, för sånt gör jag inte, men ni finns när jag behöver sällskap. Ännu bättre, ni finns inte bara när jag vill, jag finns när ni vill.
Men jag känner mig nöjd nu, nöjd med livet. Självklart önskar jag att det gått bra mellan mig och P, men nu gjorde det inte det och då är det bra att jag är nöjd med det som är.
Men jag saknar min lilla Charlie som skriker "atten! Ned!" vid fel tillfällen. Min lilla Charlie som ger mig pussar och kramar.
Kommentarer
Trackback
