Svarttusch

Jag önskar på något sätt att det här inlägget skulle vara gladare, men jag måste säga att det är det inte. Oftast mår jag bra, oftast är allt frid och fröjd, men ibland så saknar jag Charlie så jag håller på att gå i bitar. Jag har ALLTID haft honom nära och nu har han varit borta superlänge. Det gör ont. Just nu räknar jag bara ned till söndag när han kommer hit, min lilla älskling! Han som får mitt hjärta att slå dubbla slag ibland. Ingen kommer någonsin betyda lika mycket för mig, förutom om jag får fler barn. Jag vill att han ska vara här jämnt, men jag vet ju att det inte funkar så, Peter måste ju också ha honom, men i en drömvärld skulle han vara här alltid.