Svarttusch

Jag är chockad över mig själv, jag trodde jag skulle gråta mer än jag gjorde. Jag grät inne på Auschwitz I, när vi pratade om hur män och barn dödades inför ögonen på sina fruar, barn och döttrar och när ett brev lästes upp. Det var en man och en kvinna som lämnade sitt barn till en icke-judisk familj för att rädda livet på dottern. Mamman skriver då ett långt brev där hon förklarar hur jobbigt det var att lämna henne men att det var för hennes skull. Jag fällde ett par tårar där. Kan glädja er med att det slutade väl, föräldrarna överlevde, återförenades med sin dotter och flyttade till  Jerusalem.

Men nu när jag sitter här hemma börjar jag bearbeta mer. Jag hade distansierat mig i Polen tror jag. Men jag tog till mig.

Vi hade med två äldre män på resan. Två överlevare. Den ena överlevde Auschwitz III - Monowitz och den andra var tysk frontsoldat som senare blev fägslad av sovjetiska soldater och satt i fångläger. Man kan ju undra, vad ska en frontsoldat med på resan för? Det kan jag förklara. Vi säger gärna att "nazisterna sted .." eller "nazi-tyskland...". Men av den tyska befolkningen var bara 1% övertygade nazister. Det var spännande att lyssna till dessa män och ännu roligare att se dem hålla igång så. Vi gick på Auschwitz II - Birkenau. Vi gick ständigt i fem timmar, förutom när vi stod still och lyssnade på guiden. Men vi vilade inte eller så. De som klagade var vi, vi som är mellan 20-25 år, inte de som är över 80. Vi kunde aldrig ta hissen upp till lägenheten på hotellet för de orkade ju ta trapporna, då kan inte vi som är 60 år yngre ta hissen ;)

Jag har fått otroligt mycket av den här resan. Man kan ju åka till Krakow och ta en resa till koncentrationslägren. Men utan guide och ett sammanhang så ger det inte så mycket. Det är sammanhanget och all plannering som vi betalat för. Allt annat är bara en bonus. Jag ångrar inte den här resan, jag är istället glad över att jag gjorde den.