Svarttusch

Jag är sen typ 15½ månad tillbaka mamma. Egentligen sen två år tillbaka om man räknar graviditeten också. Nu är jag även student. Detta gör att jag måste lämna Charlie på förskola varje dag. Då är det underbart när allt klaffar. Förskolan ligger ett stenkast bort, dessutom precis vid busshållsplatsen. Jag älskar pedagogerna/lärarna. Charlie spinger in på avdelningen och har knappt tid att ta av ytterkläderna. Han skriker när han förstår att han måste gå hem (han blir glad när han ser mig men det verkar som han säger "vad kul mamma, ska du kolla på när jag leker tre timmar till?").

Även om det känns förjävligt att han inte vill säga hej då och att han skriker när han ska hem så är det underbart att han älskar förskolan. För vi har inga andra möjligheter. Visst, jag skulle ju kunna vara hemma med honom utan att få ett öre. Vi skulle klara oss, men det skulle inte vara roligt. Inga biobesök, inget godis osv. Vi skulle kunna bo kvar, vi skulle ha mat på bordet osv. Men allt det "roliga" skulle försvinna.

Så därför är det skönt med en pojk som gärna tar på sig kläderna för att gå till förskolan. För då vet jag, när jag sitter i skolan, att han har roligt. Att han har det bra. Det gör att när jag sitter i skolan behöver jag inte oroa mig, jag kan fokusera till 100% på skolan. Det är skönt.

(Bara så ni vet, han är glad så fort vi kommer ut från förskolan. Han tycker faktiskt om att vara med sin mamma också :-) Även om han blir ännu gladare när pappa är hemma)