Panik
Just nu har jag lite smått panik, eller ja, jag har haft det sedan i söndags när Charlie kom hem från min syster. Inte för att hon på något sätt skulle gjort något fel, utan för jag då varit ifrån Charlie ett dygn och det kändes som han växte upp under dom timmarna. Han åkte hemmifrån som en bebis (eller ja, nästan kanske) och kom hem som en tonåring (jo jag överdriver här med).
Men det var först när jag fick lite distans som jag insåg att han inte längre är en bebis. Han är en liten människa. Peter säger att han alltid varit det, men jag håller inte med. Eller ja, han har ju varit människa hela sitt liv, men det är ju nu han mer beter sig som en människa. Han kan gå, springa, prata lite, skojja osv. Tidigare kunde han krypa. Det är olika stadier.
Även fast jag älskar den här tiden som är nu så vill jag inte tänka på att han blir en dag äldre för varje dag som går. Han är fortfarande så liten att jag kan ha hela honom i min famn, han har börjat bli busig så han kittlar mig, han kanske inte kan säga jättemånga ord, men oj vad han förstår saker. Han vet vad jag säger när jag säger att vi ska byta blöja. Han förstod idag när jag sa att Peter var i sovrummet.
Och nu vet jag så mycket mer om honom. Han tycker om att "läsa" böcker. Och då "läser" han verkligen. Han bläddrar och pratar, antagligen pratar han om bilderna. Han tycker om att måla (shame on me, han har fortfarande inga kritor). Han är vild ibland och lugn ibland. Han tycker om när man sjunger för honom, speciellt "Imse vimse spindel". Han är väldigt social och det är väl tur att han är så söt att andra barn står ut med honom ;) Han tycker jättemycket om katterna (han älskar dom lika mycket som dom ogillar honom). Det är kul att leka med bilar, mobiltelefoner och pussel även om han inte kan lägga dom ännu.
För 12 månader sedan visste jag bara att han tyckte om att äta. Tänk vad det ändrats. Förlåt för ett tråkigt inlägg ingen orkar läsa :)
Förresten, kan ett barn på 16 månader bry sig om vikten? Ibland när jag t. ex står och skivar grönsaker så kommer Charlie och vill ha. Han får då något att knapra på. Direkt han tuggat ur börjar han jogga på stället ;)
Men det var först när jag fick lite distans som jag insåg att han inte längre är en bebis. Han är en liten människa. Peter säger att han alltid varit det, men jag håller inte med. Eller ja, han har ju varit människa hela sitt liv, men det är ju nu han mer beter sig som en människa. Han kan gå, springa, prata lite, skojja osv. Tidigare kunde han krypa. Det är olika stadier.
Även fast jag älskar den här tiden som är nu så vill jag inte tänka på att han blir en dag äldre för varje dag som går. Han är fortfarande så liten att jag kan ha hela honom i min famn, han har börjat bli busig så han kittlar mig, han kanske inte kan säga jättemånga ord, men oj vad han förstår saker. Han vet vad jag säger när jag säger att vi ska byta blöja. Han förstod idag när jag sa att Peter var i sovrummet.
Och nu vet jag så mycket mer om honom. Han tycker om att "läsa" böcker. Och då "läser" han verkligen. Han bläddrar och pratar, antagligen pratar han om bilderna. Han tycker om att måla (shame on me, han har fortfarande inga kritor). Han är vild ibland och lugn ibland. Han tycker om när man sjunger för honom, speciellt "Imse vimse spindel". Han är väldigt social och det är väl tur att han är så söt att andra barn står ut med honom ;) Han tycker jättemycket om katterna (han älskar dom lika mycket som dom ogillar honom). Det är kul att leka med bilar, mobiltelefoner och pussel även om han inte kan lägga dom ännu.
För 12 månader sedan visste jag bara att han tyckte om att äta. Tänk vad det ändrats. Förlåt för ett tråkigt inlägg ingen orkar läsa :)
Förresten, kan ett barn på 16 månader bry sig om vikten? Ibland när jag t. ex står och skivar grönsaker så kommer Charlie och vill ha. Han får då något att knapra på. Direkt han tuggat ur börjar han jogga på stället ;)
Kommentarer
Trackback
