Svarttusch

Min lilla plutt blev åtta månader i söndags. Det känns helt otroligt. Vart tog tiden vägen? Ibland längtar jag tillbaka till den tiden när han var 2 månader, men egentligen gör jag inte det. får jag säga min åsikt så anser jag att barn blir roligare och roligare. Visst, han kräver mer uppmärksamhet nu men jag kan leka med honom. Även om det bara är att erbjuda en ny leksak och kommentera den leksaken men i alla fall. Jag saknar inte riktigt tiden då han bara sov eller när han skulle ligga i famnen. Visst, det är mysigt, det är lugnt och allt det där. Men nu är han mer självständig samtidigt som han fortfarande behöver mig och Peter.

Att bli mamma är det bästa som har hänt mig. Jag har lovat någon att ställa upp för honom hela hans liv, inte bara tills han är 18 år eller tills han flyttat hemmifrån, jag ska alltid finnas där för honom. Och just nu är en perfekt ålder. För han är glad så länge han får en ny blöja när han kissat eller bajsat, mat när han är hungrig och att han får leka när han är pigg. Jobbigare blir det om fyra år när han blir arg för att han inte får dockan han vill ha eller leksaksbilen han vill ha.

Att dela mitt liv med Charlie som ger mig ett leende varje gång jag ser på honom är speciellt. Jag vet att även om han inte vet vad "älska" är, så älskar han mig och Peter.