Svarttusch

Förra året vid den här tiden satte jag upp ett mål för mig själv. Jag skulle springa stadsloppet. Hmm, jag får nog skippa den idéen. För vid den tiden hade Peter ett 7-16 jobb. Nu är jag ensam mest hela tiden och när han kommer hem är jag inte direkt sugen på att springa en mil. Synd för jag hade gärna velat springa lite. Men jag får ta det nästa år istället. det skulle vara en sån egoboost. Och jag har inte direkt barnvagnen man kan springa med så jag kan inte träna så heller ;)

Livet har förändrats så mycket men ändå är jag inte bitter, besviken eller ledsen. Jag har varit mycket själv med Charlie men han är ett sånt barn som man klarar det med. Jag känner ingen ångest när Peter åker, för jag vet att jag klarar det. Jag kan själv. Det känns gott att inte vara beroende av Peter. Ja jag är det på det ekonomiska planet, men i agusti är det inte så längre. Då kan jag faktiskt betala det jag ska betala. Vi har ju fortfarande gemensam ekonomi men ändå. Då räcker mina pengar till.

Någon mer än jag som hatar när det låter som posten kommer och så är det inte det man vill ha? Fick precis en gratis-tidining från VF. Men det var inte posten som kom med den så chansen finns fortfarande att jag får brevet jag vill ha :-) Jag vill ha ett brev där det står: "Hej, jag har kollat Charlies röntgenplåtar, det är inga fel!" Typ.