Svarttusch

Känns knäppt. Jag har gått och sett fram emot den här röntgen tiden just för att bollen är i rullning. men samtidigt, jag får ju inget svar imorgon. Inte nästa vecka eller, jag vet inte när jag får svar. Men just tiden till röntgen har varit en milstolpe. Nu ser jag ju längre inte framemot det för att det är för nära. Tänk om det är suturerna som har växt ihop?! Visst, läkaren sa att det var mindre än 1 fall per år i Värmland, men någon måste ju vara det där fallet eller hur? Hoppas det inte är Charlie.

Det känns som att välja mellan pest eller kolera. För är det "bara" lägesbetingat så kommer nästa kamp. Att få en hjälm. Det är tydligen väldigt svårt att få dom. Det KAN ju faktiskt rätta till sig av sig själv. Javisst, det KAN, men borde det inte bli bättre redan nu då? Nu när han inte ligger mycket på rygg? Nu när han faktiskt ibland (ja, fem minuter om dagen i alla fall) ligger med huvudet åt rätt håll? Har dessutom läst att om det inte rättat till sig det första halvåret så gör det sällan det. Och jag kommer inte stå och se på när ingen gör något. Vi får väl se, kanske blir att ta på sig boxningshandskarna. Men jag ger mig inte. Jag kanske inte står på mig när det gäller mig själv, men nu är det min son! Ingen får trampa på honom.

(usch vad jag skriver jag och min hela tiden. Blir så, Peter är ju inte direkt med och skriver blogg. iofs tror jag hans blogg skulle bli roligare att läsa. Istället för att läsa: "Charlie åt en hel banan" så får ni läsa om hur han spände fast dagens lass.)

Förlåt för att jag tjatar så om det här, men någonstans måste jag ventilera mig. Och ni får väl byta blogg att läsa ett tag om det blir för jobbigt ;-) Nej nu är det slutet på Biggest Looser och sen blir det sveriges värsta bilförare. Och då kanske Peter har kommit hem också.