Svarttusch

jag vet inte, men just nu känner jag en blandning mellan trött och uppgiven. Fortfarande orolig över det här med Charlies huvud. Det hör väl till antar jag. Skulle jag inte ha det att vara orolig över skulle det vara hurvida han får i sig rätt mängd mat, eller något annat. Men just nu skulle jag vilja ha något simpelt att oroa mig över. Men iofs, jag tror inte det handlar om att det är suturerna som gått ihop för tidigt eftersom han alltid legat åt samma håll. Men då är jag istället orolig för att ingen ska lyssna på mig och han alltid kommer ha ett snett huvud. Ja som sagt, jag gör som alla föräldrar gör. Oroar mig. Jag har aldrig varit en sån som oroat mig om hurvida Charlie andas eller inte. Jag har aldrig behövt stiga upp för jag oroat mig för det osv. När jag istället väl oroar mig så är det över konstiga saker...

Nej men nu ska jag försöka sluta oroa mig, finns inget jag kan göra just nu... Bara invänta tid till röntgen.