Svarttusch

Hur kommer det sig att min lillebror numera är en finnig tonåring? som dessutom växt om mig? Och hur kommer det sig att min lilla lilla lillasyster är 10 och knappt får plats i knät längre? Varför blir alla andra också ett år äldre för varje år som går? Och hur blev min lilla bäbis den klumpen han är nu på bara 4 månader? När blev mina syskonbarn så stora? Jag får nästan panik ju, tiden bara rinner ur händerna på mig. Iofs känner väl alla så.

Peter, min pappa och en del andra frågar när Charlie ska börja krypa osv. Måste han bli stor? Jag vill inte! I början var allt nytt kul. Oj vad roligt när han fixerade och följde med blicken, första leendet var kul osv. Men nu vill jag bara trycka på paus, andas in bebisdoften (påtal om det, jag tror inte han doftar bebis längre, det känns mest som en blandning mellan svett och kräk), njuta av att han sover i min famn eller på min axel.

Men ändå, även om åren går och alla blir äldre så finns det ingen som är lika lyckligt lottad som jag, så mycket kärlek som finns i mitt liv. Jag har en stor familj fylld med värme och jag och Peter har påbörjat våran egen som också är fylld av kärlek. Visst förstod jag att det största som kan hända i livet är att få barn, men att det var så här stort. Jag saknar mitt hjärta när han sover, för visst är han mitt hjärta. Han är mitt allt. Jag trodde alltid ens själsfrände, om det finns en sån, skulle vara ens allt, men nej det är ens barn. Och det enda jag kan önska för Charlie är att han får ett lika bra liv som jag har, och jag har ändå många år dagar och minuter kvar.