tankar
"åker man hem efter några timmar får man allt skylla sig själv. Allt för många mammor har för bråttom hem och då kan man inte räkna med att få den hjälpen man vill ha, sjukhuset har inte råd att anställa folk som kan vara standby dygnet runt om någon för för sig att åka in. Tråkigt men sant. Man kan alltid ringa amningshjälpen."
En kommentar jag fick om artikeln. Tyvärr anonym. Detta var vad vi mammor som blev intervjuade försökte få fram. Vad jag menade med artikeln var att för mig passade det inte att åka hem för jag vågade inte fråga saker. Jag vågade inte ringa amningshjälpen. JAG hade mått bra av att stanna på patienthotellet för då hade jag lätt fått hjälpen jag behövt. Ska man åka hem ska man våga fråga om allt. Vad jag dessutom ångrar är att jag inte pratade med någon. Amning är ett så laddat ämne så alla som frågade fick svaret att det fungerade bra, trots att jag höll på att gå upp i atomer! Hade jag stannat på patienthotellet hade jag antagligen gått till någon och frågat: "Nu fattar jag inte hur jag ska göra hjälp mig" men nu stannade jag hemma så då frågade jag ingen utan skaffade istället amningsnapp och stod ut med att han tog fel tag. Det gjorde ont och jag gav upp. Vad som inte riktigt kom fram var att jag aldrig klandrat personalen. Jag vet att det är mitt fel och det bara är jag som kunde ha gjort något annorlunda. Om jag vetat vad jag vet nu skulle jag ha för det första stannat en natt och sen efter det även bokat in en tid med Livets träd så dom kunde se när jag ammade och berätta för mig vad jag gör fel.
Nog om det, väntar på att kaffet ska bli klart samtidigt som jag funderar över vart tiden tar vägen. Såg på kort på Facebook igår av Charlie när han var nyfödd. Hur blev han så stor?! Känns som det var igår det blev oktober och nu har halva oktober gått. Samtidigt som jag inte tycker att jag gör något! Vart tar dagarna vägen?
Babycafét igår var roligt, många mammor och barn. Det blev lite trångt i "pölarna" (ser ut som stora hundsängar som man kan lägga bebisarna i) och Charlie hade en tjej vid fötterna som tyckte att hans randiga strumpor var jätte intressanta och en kille vid huvudet som vill leka med honom. MEn sen blev han lite mammig så i 1½ timme satt han i knät eller låg på axeln. Mysigt det med :-) Älskar mys med honom så man tar tag i dom tillfällena som han inte begär att han ska hålla igång. Sen på vägen hem hade jag tänkt gå till ICA och köpa VF men han var vrålhungrig efter att ha sovit över sin mattid på caféet. Så det var bara snabbt hem och göra mat. Sen efter att han fick sin ersättning gick jag och J först till ICA och köpte blöjor men dom hade inte VF så vi fick gå till Pekås också. Sen gick vi på en prommenad i en timme. Alltid skönt :-D
Nu ska jag dricka mitt kaffe och sen ska jag gosa med Charlie i en timme innan han ska ha mat :-D Rutinerna börjar arta sig mer och mer. Tror vi har tjänat mycket på att inte bry oss så mycket om rutiner utan låtit honom bestämma takten för tillslut kommer rutinerna av sig själv.
En kommentar jag fick om artikeln. Tyvärr anonym. Detta var vad vi mammor som blev intervjuade försökte få fram. Vad jag menade med artikeln var att för mig passade det inte att åka hem för jag vågade inte fråga saker. Jag vågade inte ringa amningshjälpen. JAG hade mått bra av att stanna på patienthotellet för då hade jag lätt fått hjälpen jag behövt. Ska man åka hem ska man våga fråga om allt. Vad jag dessutom ångrar är att jag inte pratade med någon. Amning är ett så laddat ämne så alla som frågade fick svaret att det fungerade bra, trots att jag höll på att gå upp i atomer! Hade jag stannat på patienthotellet hade jag antagligen gått till någon och frågat: "Nu fattar jag inte hur jag ska göra hjälp mig" men nu stannade jag hemma så då frågade jag ingen utan skaffade istället amningsnapp och stod ut med att han tog fel tag. Det gjorde ont och jag gav upp. Vad som inte riktigt kom fram var att jag aldrig klandrat personalen. Jag vet att det är mitt fel och det bara är jag som kunde ha gjort något annorlunda. Om jag vetat vad jag vet nu skulle jag ha för det första stannat en natt och sen efter det även bokat in en tid med Livets träd så dom kunde se när jag ammade och berätta för mig vad jag gör fel.
Nog om det, väntar på att kaffet ska bli klart samtidigt som jag funderar över vart tiden tar vägen. Såg på kort på Facebook igår av Charlie när han var nyfödd. Hur blev han så stor?! Känns som det var igår det blev oktober och nu har halva oktober gått. Samtidigt som jag inte tycker att jag gör något! Vart tar dagarna vägen?
Babycafét igår var roligt, många mammor och barn. Det blev lite trångt i "pölarna" (ser ut som stora hundsängar som man kan lägga bebisarna i) och Charlie hade en tjej vid fötterna som tyckte att hans randiga strumpor var jätte intressanta och en kille vid huvudet som vill leka med honom. MEn sen blev han lite mammig så i 1½ timme satt han i knät eller låg på axeln. Mysigt det med :-) Älskar mys med honom så man tar tag i dom tillfällena som han inte begär att han ska hålla igång. Sen på vägen hem hade jag tänkt gå till ICA och köpa VF men han var vrålhungrig efter att ha sovit över sin mattid på caféet. Så det var bara snabbt hem och göra mat. Sen efter att han fick sin ersättning gick jag och J först till ICA och köpte blöjor men dom hade inte VF så vi fick gå till Pekås också. Sen gick vi på en prommenad i en timme. Alltid skönt :-D
Nu ska jag dricka mitt kaffe och sen ska jag gosa med Charlie i en timme innan han ska ha mat :-D Rutinerna börjar arta sig mer och mer. Tror vi har tjänat mycket på att inte bry oss så mycket om rutiner utan låtit honom bestämma takten för tillslut kommer rutinerna av sig själv.
Kommentarer
Trackback
