Svarttusch

Det finns så många misstag jag gör dagligen och dom innefattar bland annat min telefon. Men framförallt innefattar dom att jag inte håller kontakten med mina kompisar. Varför har jag inte umgåtts med dom? Varför ringde jag inte Doris för 3 månader sen eller vad det var, när jag sa att jag skulle? Varför har jag inte träffat henne sedan jag var gravid, varför har jag inte träffat Mija sen jag var gravid. Dom kompisar som har sett Charlie kan jag räkna på en hand. Varför tar jag inte tag i det? Varför tar jag inte bussen till stan för att träffa dom? Varför spenderar jag inte mer tid med Helena nu när hon snart ska flytta? Varför spenderade jag inte mer tid med Giia innan hon flyttade? Såhär har jag gjort hela mitt liv, och det är alltid mitt fel. Och nu är det dags att ta tag i det. För det kommer en dag då jag verkligen behöver mina vänner och då har jag förstört allt redan. Nu är det dags att ta hand om det innan det är försent. Det är vad jag är missnöjd med i mitt liv. För jag har många som ställer upp men jag bara låter det rinna ut i sanden, jag finns inte där för dom när dom behöver det.

Samtidigt finns det saker som gör mig lycklig, Peter och Charlie är väl det första jag kommer på. Min familj gör mig lycklig, att min finniga tonårsbror ger mig en kram när jag kommer. Att min lillasyster gör detsamma. Att min storebror kommer förbi på kaffe, att jag kan prata med min syster som allt igen. Jag är lycklig över att jag har en bra kontakt med min familj, som bara blivit bättre under det här året. Varför blir man mer beroende av sin familj när man startar sin egna lilla familj? Jag är glad över att Peters familj tycker om mig, bara ta den grejen att jag och hans syster kan spendera en dag ihop, utan Peter. Att jag och hans mamma kan åka till IKEA utan Peter. Det känns bra att vi har den kontakten för Charlie kommer då få chansen att vara nära både hela sin familj. Det hade han ju fått ändå, men som det är nu träffar han atingen sin mormor eller farmor en gång i veckan. Det är bra att han kan ha det skyddsnätet.

Något annat som gör mig lycklig är att jag redan innan han kom visste vad jag ville med livet. Jag vill bli lärare, redan under första VFU-perioden (praktik) kände jag att det var rätt. Jag har inte tagit studielån i ett år i onödan. Och i agusti nästa år fortsätter jag. Om 3½ år är jag färdig, det kommer bli tufft, men ingen har sagt att livet är enkelt. Men jag har något att kämpa för, min son.

Alla sa alltid att det största som finns är att få barn, och jag trodde dom. Men att det var såhär stort! Och det verkar som många får sämre förhållanden för att dom får barn, den enda skillnaden jag ser mellan mig och Peter nu är att jag älskar honom mer. För vi har skapat det underbaraste lilla barn som finns. Och han fanns där för mig. Finns där. Han stöttade mig under graviditeten, förstod när jag var tvungen att ta det lugnt. Han satt vid min sida under förlossningen (även om han somnade ibland). Under dom två veckorna han var hemma begärde han aldrig något av mig, han till och med tvingade mig att vila när jag inte tyckte jag behövde. Så inte nog med att jag har världens bästa son, jag har världens bästa sambo/fästman. Så bara jag ordnar upp så jag har alla mina vänner och vårdar dom vänskaperna ömt kommer jag ha världens bästa liv. Jag har alla förutsättningarna.