Studenten
Idag när alla här i värmland tar studenten minns jag min egen student. låter dumt kanske att tänka på det när det bara är ett år sedan, men det har hänt mycket på ett år. För ett år sedan sa vår klass hejdå till varandra. Jag har nog aldrig trivts helt på en skola, iaf inte Sannerudsskolan eller John Bauergymnasiet, men den enda dagen fick vi faktiskt vår klass att fungera konstigt nog... Har nu insett att det var de två ovan nämnda skolorna som fick mig att må dåligt för så fort jag började på universitetet ändrades det på fem minuter typ. Jag var otroligt nervös första dagen men efter en dag i den nya "klassen" ändrades allt. Minns fortfarande hur vi satt och väntade på att första lektionen skulle starta, var där tidigt för att jag inte visste om jag skulle hitta. Såg en enda person och det var inga problem att börja prata, sen alla andra som kom kunde man också prata med. På gymnasiet var det oftast att man dög att prata med fram tills någon annan kom, men det var helt annorlunda.
Det känns helt annorlunda att kunna gå till cafeterian eller något i skolan och det räcker med att man ser någon man tycker sig känna igen så kan man sätta sig ned och prata nästan. Man känner sig inte dum eller så. Mitt självförtroende ökade på bara en vecka, och har bara fortsatt bli högre.
Sista veckan på första kursen fick jag dessutom reda på att jag var gravid, tackar gudarna för att det inte var under gymnasietiden för mitt psyke då skulle inte ha kunnat palla en graviditet. Tror inte det var klassen som ändrade mig enbart utan att jag faktiskt kunde för en gångs skull veta: "Jag vill bli det här". Det känns inte jobbigt att veta att jag har 2½ år kvar i skolan för jag vet att jag kommer vara utbildad till något jag älskar att göra.
Så även om jag tänker tillbaka på gymnasietiden som "dålig" så vet jag att från och med studenten förändrades hela mitt liv. Känns dumt att säga det vid 20 års ålder, men vad kan förändra ett liv så mycket som ett barn? Jag har gått med på att ändra mina prioriteringar från mig till en annan individ som kommer vara helt beroende av mig och Peter i flera år. En individ vi ska ta ansvar för och se till att han eller hon mår bra. Det känns otroligt stort i alla fall. Och det ÄR otroligt stort. Så det är inte så konstigt att när någon frågar mig hur det känns att snart bli mamma och förväntar sig svaret: "Det känns bra/spännande/roligt" istället får svaret: "Det känns stort". Allt annat vore att ljuga. Nog för att jag har två katter och lyckas ta hand om dom, men det är en helt annan grejj med ett barn. Det känns som det kommer ta evigheter innan jag lyckas smälta att JAG ska bli mamma. Eller ja, att VI ska bli föräldrar.
Kort sagt, det har varit ett omtumlande år :)
Det känns helt annorlunda att kunna gå till cafeterian eller något i skolan och det räcker med att man ser någon man tycker sig känna igen så kan man sätta sig ned och prata nästan. Man känner sig inte dum eller så. Mitt självförtroende ökade på bara en vecka, och har bara fortsatt bli högre.
Sista veckan på första kursen fick jag dessutom reda på att jag var gravid, tackar gudarna för att det inte var under gymnasietiden för mitt psyke då skulle inte ha kunnat palla en graviditet. Tror inte det var klassen som ändrade mig enbart utan att jag faktiskt kunde för en gångs skull veta: "Jag vill bli det här". Det känns inte jobbigt att veta att jag har 2½ år kvar i skolan för jag vet att jag kommer vara utbildad till något jag älskar att göra.
Så även om jag tänker tillbaka på gymnasietiden som "dålig" så vet jag att från och med studenten förändrades hela mitt liv. Känns dumt att säga det vid 20 års ålder, men vad kan förändra ett liv så mycket som ett barn? Jag har gått med på att ändra mina prioriteringar från mig till en annan individ som kommer vara helt beroende av mig och Peter i flera år. En individ vi ska ta ansvar för och se till att han eller hon mår bra. Det känns otroligt stort i alla fall. Och det ÄR otroligt stort. Så det är inte så konstigt att när någon frågar mig hur det känns att snart bli mamma och förväntar sig svaret: "Det känns bra/spännande/roligt" istället får svaret: "Det känns stort". Allt annat vore att ljuga. Nog för att jag har två katter och lyckas ta hand om dom, men det är en helt annan grejj med ett barn. Det känns som det kommer ta evigheter innan jag lyckas smälta att JAG ska bli mamma. Eller ja, att VI ska bli föräldrar.
Kort sagt, det har varit ett omtumlande år :)
Kommentarer
Trackback
