3 månader
Imorgon blir min "lilla" bebis 3 månader. För precis tre månader sedan fick jag första känningen. Minns fortfarande hur Peter var jätte förväntansfull men jag orkade inte med honom så jag tvingade ut honom till vardagsrummet för att spela xbox. Läste i en bok jag lånade av Giia (som jag fortfarande inte lämnat tillbaka!) att kvinnan ofta går in i sig själv och mannen kan då känna sig utanför. Tror verkligen det blev så i vårat fall. Jag låg i sovrummet och hade mina kraftiga förvärkar och helt plötsligt börjar jag packa in det sista i BB-väskan. När jag väl sa till Peter att det var dags att åka kom han på att han ville ha en smörgås först :-P Guuud vad sur jag var, men hade jag sagt något tidigare hade han kanske redan ätit sin smörgås så jag får skylla mig själv.
Hur gick tre månader så fort? Och hur tog det så lång tid? På ett sätt så känns det som det var igår jag frågade barnmorskan med stora ögon: "Betyder det att det blir bebis idag?" samtidigt som det känns som jag alltid varit mamma, jag minns inte hur livet såg ut innan Charlie. Och nu skulle jag verkligen inte vilja gå tillbaka. Det är något speciellt att få ett leende av honom när man pratar med honom. Kärleken till ett barn är vilkorslös, Charlie behöver inte göra något överhuvudtaget för att jag ska älska honom förutom att finnas. Samtidigt så känns det som det är likadant åt andra hållet. Så länge jag ger Charlie mat, kläder, blöjor och trygghet så älskar han mig på det sättet nu barn i hans ålder älskar någon. Om 15 år kommer han säga att jag är jättedum för att han inte får världens bästa moppe, men nu idag är han så lätt att glädja.
Ibland känner man sig dum för att man inte förstår vad han vill, man kanske byter blöjan när han egentligen vill ha mat (iofs är en ren blöja heller inte dumt) osv, men ändå måste man som mamma alltid tänka att man är den bästa mamman ens barn kan ha. Jag är den bästa mamman för Charlie, Giia den bästa för Thor, iida den bästa för Alvin osv.
Hur gick tre månader så fort? Och hur tog det så lång tid? På ett sätt så känns det som det var igår jag frågade barnmorskan med stora ögon: "Betyder det att det blir bebis idag?" samtidigt som det känns som jag alltid varit mamma, jag minns inte hur livet såg ut innan Charlie. Och nu skulle jag verkligen inte vilja gå tillbaka. Det är något speciellt att få ett leende av honom när man pratar med honom. Kärleken till ett barn är vilkorslös, Charlie behöver inte göra något överhuvudtaget för att jag ska älska honom förutom att finnas. Samtidigt så känns det som det är likadant åt andra hållet. Så länge jag ger Charlie mat, kläder, blöjor och trygghet så älskar han mig på det sättet nu barn i hans ålder älskar någon. Om 15 år kommer han säga att jag är jättedum för att han inte får världens bästa moppe, men nu idag är han så lätt att glädja.
Ibland känner man sig dum för att man inte förstår vad han vill, man kanske byter blöjan när han egentligen vill ha mat (iofs är en ren blöja heller inte dumt) osv, men ändå måste man som mamma alltid tänka att man är den bästa mamman ens barn kan ha. Jag är den bästa mamman för Charlie, Giia den bästa för Thor, iida den bästa för Alvin osv.
Kommentarer
Trackback
