Svarttusch

Har inte ork att skriva allt om förlossningen nu, för det kräver mkt eftertanke :-P Men lite korta drag kan jag ju kanske dra :-D Började känna värkar (trodde jag) på lördagskvällen, runt åtta tiden. Vid nio började jag klocka dom med www.varktimer.se och insåg att dom kom med mellan 3-5 min mellanrum. Ringde förlossningen vid halv tolv tiden tror jag för att fråga när jag skulle åka in. Dom sa att vi var välkomna när jag kände att jag inte klarade av smärtan längre. Klockan 00:30 tror jag hon var åkte vi från skoghall för jag ville ha något mot smärtan. Får ligga en stund med CTG-maskinen och sen kollade barnmorskan hur mycket jag var öppen. Jag var två cm öppen så vi fick välja om vi ville åka hem med en värktablett eller stanna kvar. Vi valde att åka hem. Dock skulle hon bara visa reslutatet från CTG:n för läkaren. Läkaren ville då att vi skulle testa en liten stund till för Charlies hjärtslag var lite högt. Dom var inte höga längre så vi fick åka hem. Tydligen var det inte riktiga värkar jag hade utan förvärkar. Vid runt halv tre tror jag vi lämnade förlossningen. Eller om det var halv tre vi kom hem...

När vi kom hem märkte jag dock att var tredje värk ungefär var riktig för dom kunde jag inte klara av själv. Låg och skrek i sängen att jag inte klarade mer och allt möjligt. Testade med en varm dusch, men det enda som lindrade smärtan lite var att Peter masserade mig på ryggslutet under värken. Peter var dock inte så glad över det eftersom han precis somnat varje gång jag bad honom ;-) Lite efter fem på morgonen sa jag till Peter att jag inte orkade mer. Klockan 6 låg vi inne på förlossningen igen, kopplad till en CTG-maskin. Jag försökte förklara för barnmorskan att jag hade jätteont och ville att dom skulle kolla fort så jag fick smärtlindring. Hon verkade bry sig föga om det för hon lämnade oss en hel jävla timme. Till slut ringde jag på alarmet och sa att nu fick det vara nog. Men då var klockan runt sju och dom kunde inte göra något förens skiftbytet klockan sju. Till slut kom vår barnmorska in tillsammans med den "nya". Hon ville egentligen vänta lite till för hon ville se hur Charlies hjärtslag var medan han var lugn, men när hon såg hur ont jag hade struntade hon i det och kollade hur öppen jag var. Då frågar hon oss om den förra hade svårt att känna. Då svarade jag och Peter att vi inte visste. Hon sa då att hon bara kände en kant.

Vaddå bara en kant tänkte jag. Började fundera på om det innebar att jag inte var öppen över huvudtaget osv. När jag sen frågade var det betydde sa hon att det innebar att jag var tio cm öppen. Det första jag då frågar är: "Innebär det att det blir bäbis idag?". Hon svarade ja på den frågan :-) Hon frågade om jag ville testa lustgasen och jag sa självklart ja. Dock funkade det inte över huvudtaget på mig så jag gav upp. Hon höjde flera gånger och jag kände inget alls, ingen smärtlindring och ingen småberusning som alla pratar om. Dock kändes det som att det var enklare att kämpa sig igenom värkarna när jag visste att dom var riktiga. Hade satt upp ett mål för mig själv att han skulle vara född innan lunch, dvs 12. 

Så gick väl timmarna och barnmorskan tog hinnorna, hon försökte få mig att gå runt lite och allt sånt som en barnmorska ska. Jag är dock stönig och  ligger kvar i sängen. Det gör också att jag tvingas dras med den där jävla CTG-maskinen. Allt som händer från och med nu vet jag inte vid vilken tid eller i vilken ordning. Allt är som i en dimma. Vet att Peter får i uppdrag att tvinga i mig saft och vatten och jag dricker väl lite grann då och då, tydligen enligt Peter snäser jag av honom när han frågar men jag trycker jag nickade varje gång :-P

Till slut kommer det där trycket som alla pratar om och jag börjar försöka trycka ut ungen, men det är ju dock för tidigt för det, men snart så. Innan låg jag på sidan men nu får jag lägga mig på rygg och vid en krystvärk eller vad det nu var säger barnmorskan: "Oj nu hände det saker!". Låter ju inte vidare bra i mina öron så jag får panik och frågar: "Vad händer?!". Hon ber då om ursäkt för att hon oroat mig och förklarar att hon börjar se huvudet. Sen vet jag att vid ett tillfälle går Charlies hjärtljud ned och jag oroar mig lite för det, men det verkar som att det ordnade sig av sig själv.

Helt plötsligt kommer det in vad jag tror är en undersköterska som ska vara med. Och sen en läkare som jag började hata nästan med en gång eftersom hon skulle kolla om Charlie vänt sig rätt. Dom ska ju ha ansiktet nedåt när dom kommer. Jag skrek rätt ut när hon kände och jag tyckte som sagt var inte om henne. Helt plötsligt myllrar det av folk på rummet, 4-5 pers tror jag det var, två stycken håller upp mina ben, en står för att ta emot Charlie och en till trycker på min mage. Tror att hans hjärtljud gick ned igen men jag är inte säker. Innan detta sker börjar huvudet synas och jag ser det inte så jag ber Peter ta kort på det! Nu när jag tänker efter senare funderar jag på vad fan jag ska med dom korten till, inte direkt så att jag sätter dom i fotoalbumet. Men men, skyller på att jag hade extremt ont, eftersom det inte fanns någon bra smärtlindring jag kunde använda.

I alla fall, det är hur många som helst inne i rummet och jag får lite panik. Sen börjar dom prata om sugklocka och någon går iväg för att hämta läkaren som ska sätta den. "Tack gode gud nu kommer han ut" tänkte jag för mig själv, men i nästa krystvärk är han ute. Jag känner hur det slutar göra så ont, hör hans skrik och kollar på honom. I vad som känns som flera sekunder kollar jag för att se vilket kön det är. Ser tillslut det och utbrister: "Åh en pojke!". Bara det att enligt Peter var det inga flera sekunder, det utbrast jag så fort han kom ut tydligen :-P Kändes som flera sekunder för mig i alla fall.

Sen torkar dom av honom i vad som känns som flera minuter. Peter står brevid mig och fäller glädjetårar och jag ligger och tittar på allt dom gör med honom med tårar rullandes ned för kinden jag också. Tillslut kommer han upp på mitt bröst och äntligen är vi en familj. Peter står vid sidan av oss och är lika tagen av allt som jag är.

Just under krystandet blev det nästan som att man gick utanför kroppen och allt jag hörde var Peters lugna och tysta röst som sa något i stil med: "Älskling du klarar detta". Det var vad som fick mig igenom allt. Hade dock önskat att jag haft någon smärtlindring mot slutet.

Minns att dom började prata om vilken tid han var född och någon sa då att klockan var 11:04 när han kom ut. Så jag hade rätt, han kom innan lunch. Efter att moderkakan kommit ut och allt sånt blev vi äntligen lämnade själva. Jag blev tillsagd att jag fick inte resa mig utan att dom tagit blodtryck och allt sånt, så där låg jag. Peter och jag blev efter ett tag väldigt sugna på den där firar brickan, så jag ringer på klockan och säger att jag är hungrig. Klart som fan att jag var hungrig när jag tänker efter, hade inte ätit från kl 3 på natten till 12 på dagen. Så vi fick våran bricka, men då blev jag kissnödig istället, så det var bara att ringa på klockan igen.

Det får räcka så för nu, jag har babblat nog :-D