Is
Jag har förklarat detta tidigare, men jag tar den korta versionen nu. Min pappa är inte min biologiska pappa, men han kommer ALLTID vara min pappa för det handlar om så mycket mer än DNA och blodsband. För ett år sedan hälsade jag på min biologiska far. Sen har inte mycket mer hänt. Han pratade om att äta pizza med Charlie osv, men sen ett år har han ringt mig en enda gång. För att be MIG att komma på besök. Jag förklarade då att jag flyttat (tidigare bodde jag en km ifrån) och att han istället var välkommen att hälsa på mig. Sen hörde jag inget mer.
Och i morse när jag gick till stan tänkte jag på det här. När jag gifter mig till hösten kommer jag inte längre heta Mikkelsen, då kommer jag skicka ett brev till honom, förklara att jag bytt namn om han vill kontakta mig i framtiden, men samtidigt be honom att enbart höra av sig när han tänker bry sig mer än en timme.
Men när jag idag går förbi Swedbank, vem kommer ut därifrån och går förbi mig? Jo självklart, han. Som tur var såg han mig inte, för jag hade inte velat prata med honom inför tre kurskamrater. Men jag bara frös till is. Det blev en realitycheck på något sätt.
Jag har vetat om honom sen jag var sju år tror jag. Sen dess har han bara varit någon som funnits någonstans som ser ut på något sätt. Från och med för ett år sedan blev han en människa med ett ansikte som bor väldigt nära. Han inkräktade på mitt space, han skulle inte finnas där. Att sen träffa honom hemma hos honom var en grej, då var han på en plats, ingen annan. Trots att vi bodde en km ifrån varandra så stötte vi aldrig på varandra, men när vi bor i olika städer så stöter vi tydligen på varandra.
Förlåt att det blev virrigt, men jag blev bara så jäkla chockad av att han "finns" i verkligheten.
Kommentarer
Trackback
