Och nu då?
Just nu sitter jag och väntar på att Peter ska komma hem. Han har varit borta sen i måndags och det är ett tag sedan han gjorde en så lång resa så jag har haft det ganska tufft den här veckan. Vad skönt det kändes. Att få säga att det är tufft. Det ÄR jobbigt. Charlie är i en underbar ålder. Antingen lär han sig något nytt eller så trotsar han. Tjoho! Han vill inte klä på sig ytterkläderna och inte byta blöja. Man tröttnar lite lätt på att han skriker varje morgon och varje eftermiddag. Eller varför inte, vid varje blöjbyte.
Just då önskar jag avlastning. Eller när jag bara behöver ett par sekunder för att andas. Då önskar jag Peter var hemma. Men jag vågar aldrig riktigt säga det. För Peter vill vara hemma. Peter mår lika dåligt som jag och om jag håller en god fasad blir det ingen "men det är värst för mig..."-tävling. Men jag säger inte att det är värst för mig. Inte heller säger Peter att det är värst för honom. Samtidigt om jag säger till Peter att jag önskar han var hemma så jag fick avlastning så blir han ledsen över att han inte är hemma. Så jag säger sällan hur jag mår. Och det har varit tuffast den här veckan. För vem ska jag prata med? Jag kan inte prata med Peter om just det här, pratar man med vissa andra så är det: "det finns dom som har det värre" osv. Jag skulle bara vilja att någon sa till mig: "Malin, du är stark och klarar det här".
Många tycker dessutom att jag kanske borde ringa någon. Men det är inte det jag vill ha. Jag vill inte ha två Charlie fria timmar (speciellt inte eftersom jag i värsta fall har en och en halv vaken timme med honom). Jag kan ha huvudansvaret, jag önskar bara jag slapp en av påklädningarna per dag och något blöjbyte. Så det hjälper inte att ringa någon.
Jaja. Iaf. Nu är Peter påväg hem. Men jag vet inte när han kommer, men det löser sig. Jag har köpt fredagsmys. Charlie sover, jag försökte hålla honom vaken men nej. Det blir nog glögg ikväll. Men ska man dricka den traditionella eller äppelglöggen vi köpte på IKEA? Hm... Pyttefunderingar som är ganska sköna att tänka på just nu. Bäst vore att tänka på ingenting.
Just då önskar jag avlastning. Eller när jag bara behöver ett par sekunder för att andas. Då önskar jag Peter var hemma. Men jag vågar aldrig riktigt säga det. För Peter vill vara hemma. Peter mår lika dåligt som jag och om jag håller en god fasad blir det ingen "men det är värst för mig..."-tävling. Men jag säger inte att det är värst för mig. Inte heller säger Peter att det är värst för honom. Samtidigt om jag säger till Peter att jag önskar han var hemma så jag fick avlastning så blir han ledsen över att han inte är hemma. Så jag säger sällan hur jag mår. Och det har varit tuffast den här veckan. För vem ska jag prata med? Jag kan inte prata med Peter om just det här, pratar man med vissa andra så är det: "det finns dom som har det värre" osv. Jag skulle bara vilja att någon sa till mig: "Malin, du är stark och klarar det här".
Många tycker dessutom att jag kanske borde ringa någon. Men det är inte det jag vill ha. Jag vill inte ha två Charlie fria timmar (speciellt inte eftersom jag i värsta fall har en och en halv vaken timme med honom). Jag kan ha huvudansvaret, jag önskar bara jag slapp en av påklädningarna per dag och något blöjbyte. Så det hjälper inte att ringa någon.
Jaja. Iaf. Nu är Peter påväg hem. Men jag vet inte när han kommer, men det löser sig. Jag har köpt fredagsmys. Charlie sover, jag försökte hålla honom vaken men nej. Det blir nog glögg ikväll. Men ska man dricka den traditionella eller äppelglöggen vi köpte på IKEA? Hm... Pyttefunderingar som är ganska sköna att tänka på just nu. Bäst vore att tänka på ingenting.
Kommentarer
Postat av: Anna Johansson
Men Malin ! Du ÄR duktig som är ensamstående i princip på veckorna när Peter är borta :) Du är duktig som själv tar hand om Charlie, pluggar och sköter om erat hem. De ÄR jobbigt, man FÅR klaga, även om de tar emot att göra de. Pussa Charlie från oss, och du ÄR duktig :P
Trackback
