Svarttusch

Dagen började inte bra igår då man började tänka tillbaka, men det löste sig. Man måste sortera allt man har i hjärnan ibland och jag tror det var behövligt. Jag saknar Marcus, av hela mitt hjärta, men nu har jag äntligen börjat kunna tänka tillbaka och le. Det är ju så att man oftast sörjer dom minnena man inte fick skapa, nu försöker jag glädjas åt dom som finns kvar. Hela min familj är fantastisk och Marcus var också det. Minns hur han och jag lekte småstjärnorna och framförde för pappa och han hade en grön halsduk lindad kring handen för det skulle vara en handdocka som också var med. Jag tror att jag väljer vad jag vill minnas och jag har valt dom positiva sakerna. För det kommer tillfällen då alla storasyskon inte vill vara med sina småsyskon, men jag minns inget sånt med honom för min hjärna har valt att komma ihåg det som var bra. Men det kommer alltid vara en del av mitt hjärta som är låst just till honom, och han olycka har gjort mig desstomer räddare om Charlie. Alla tjatar om att Charlie ska ha en fyrhjuling osv. Men bränt barn skyr elden. Jag hoppas folk kan förstå det istället för att tycka att jag är fånig.

Peter åkte iväg och skulle hjälpa Tommy att månadshandla samt att vi skulle ha en ny micro och en stavmixer. Då kom Jennie över. Sen stannade hon :-P Vi gjorde alla tre mat, Peter gjorde klyftpotatisen, jag stekte kyckling och Jennie gjorde Aoili. Det blev inte helt fel :-D Gott var vad det blev faktiskt :-D Så gjorde vi så det räckte till jimmy så han skulle slippa stå och göra egen mat.

Sen när Jimmy och Jennie gick så såg Peter och jag på Forrest Gump. Sen var det natten, blev lite sent. Så idag är jag inte så jättepigg.